När den här kursen började skrev jag ett blogginlägg om Morgan
Alling och hans bok (Alling, 2010). Det var många som gjorde det och mitt inlägg
blev liggande. Jag vill nu i slutet av kursen ändå ta upp det han skriver om.
Jag tycker att det är otroligt viktigt för oss att få möjligheten att höra hur
det är för våra elever, med deras egna ord. Jag blev otroligt berörd av Morgans
historia och skrev ett mail till honom där jag tackade honom för att han är
stark nog att komma ut med sitt liv på det här sättet. Jag frågade honom vad
han hade velat att skolan skulle ha gjort annorlunda, vad han hade velat ha
från sina lärare. Eller vad han inte hade velat. Jag skrev till honom att jag
är rädd för att missa de elever som behöver mig allra mest, de som lider. Jag
frågade om han hade något tips för hur man kan göra som lärare för de elever
som har det svårt, hur kan man se dem? När jag skrev mailet visste jag om att
chansen för att få svar var ytterst liten men jag kände ändå att jag var tvungen
att ställa dessa frågor, för min skull och för mina framtida elevers. Mailet skrev jag nog mest för min egen skull. Jag ville berätta att det finns
blivande lärare som verkligen vill se och inte vända bort blicken när det blir
för jobbigt. Jag vill bli en sån lärare. Den här kursen har verkligen fått mig
att tänka och reflektera över hur det kommer att bli när vi kommer ut i arbetslivet.
Hur ska man kunna se alla i klassrummet för dem de är? Vad
ska vi göra när vi ser det där som man kanske egentligen inte vill se? Vad för
lärare hoppas ni att ni kommer att bli?
Alling, M. (2010). Kriget är slut. Stockholm: Forum.
