modellinlärning

Albert Bandura (1977) anser att människor lär sig av varandra, genom observation och imitation. Han har bundit ihop behaviorismen och kognitivismen eftersom hans teori innefattar saker som uppmärksamhet, minne och motivation. Barnen gör som de ser och imiterar andra och vuxna, och att detta kan vara både positiv och negativ.

 Hwang, P., & Nilsson, B. (2011). Utvecklingspsykologi (3., utg). Stockholm: Natur och kultur.

Klä inte flickbebisar i rosa och inte pojkbebisar i blått

”Klä inte flickbebisar i rosa och inte pojkbebisar i blått, utan låt dem upptäcka själva vad de vill vara” är en mening som jag hör överallt i Sverige sen jag flyttade hit i 2012. Jag tycker att det är dum, fjantig, löjlig,fånig – hur ni vill. Klä ditt barn i vilket färg du vill, och köp bilar till sonen, om det är vad du vill, eller en docka till flickan - om det är du som vill det. Om barnet väljer själv, låt den ta den leksak hen vill. Men sluta vara blinda och göra allt som samhället vill. Sluta följa alla ”jämställdhet tips” som vi får idag. Killar och tjejer är olika, och varför skulle vi försöka motverka det?

Jag läste en artikel på nyheter24, och i den skriver och kritiserar Linnea Cortes (”Linnéa Cortés, SDU”, 2015) en text av Tina Mishagi, en feminist som ger olika tips i hur vi uppnår jämställdhet. Hon skriver bland annat att männen ska ge kvinnorna chansen att ta plats. Linnea ifrågasätter hur detta kan vara jämställdhet? Om människor ska hålla tillbaka och inte nyttja sin fulla potential för att någon annan ska hinna före och ta ens plats. Hur är detta jämställdhet?

Linnea skriver att hon står upp för alla människors lika värde, och att män och kvinnor har biologiska olikheter vilket ger oss olika förutsättningar i livet. Hon menar att detta inte är något problem, det är bara så hur det ska vara. Enligt henne så når vi inte ett jämställt samhälle genom att förneka dessa olikheter, utan att vi först måste acceptera dem för att kunna arbeta vidare.

Som Hedlin skriver i sin bok (Hedlin, 2006, s. 11) förväxlar människor oftast begreppet jämställdhet med jämlikhet. Hon menar att det är viktig att definiera och reda ut hur begreppet ska tolkas.

Jag tycker att Linnea har rätt, och om vi fortsätter lyfta upp skillnaden mellan män och kvinnor som ett problem istället för att acceptera de och ta användning av dem, så kommer det ta en lång tid innan vi får en ”jämställt” samhälle. Feminister försöker övertala oss (kvinnor) att vi är förtryckta i samhället och att vi behöver deras hjälp. Jag ser mig själv inte som förtryckt, utan som en stark självständig kvinna. Om jag inte får t.ex. jobbet vilket innebär mycket tung fysiskt arbete eftersom jag är en kvinna och inte har rätt kompetens – ska jag verkligen behöva stämma arbetsgivaren eftersom jag inte fick jobbet pga min kön? Eller ett jobb som kräver mjukhet och finess, där man måste anställa mannen (som saknar den kompetens jämfört med den kvinna med rätt kompetens som också sökte jobbet), eftersom på detta ställe män är minoritet.  Ska inte arbetsgivaren bestämma utifrån kompetensen och inte min kön? Vad tycker ni om allt detta med jämställdhet? Vet ni hur det är i andra länder jämfört med Sverige?

Hedlin, M. (2006). Jämställdhet, en del av skolans värdegrund (1. uppl). Stockholm: Liber.

Linnéa Cortés, SDU: ”Jag är en ’skön brud’ som tar de kränkta männens strid”. (2015, januari 30). Hämtad 18 december 2016, från http://nyheter24.se/debatt/788316-linnea-cortes-sdu-jag-ar-en-skon-brud-som-tar-de-krankta-mannens-strid

En dag på en skolgård...

Lärande och utveckling sker i samspel med varandra enligt bl.a Vygotskij. När vi integrerar med varandra och hjälper varandra utvecklas vi och skapar en gemenskap. Det ville jag förmedla med den här seriestrippen som syftar till det sociokulturella perspektivet.

Säljö, R. (2014). I U. P. Lundgren & C. Liberg (Red.), Den lärande människan - teoretiska traditioner (s. 251–309). Stockholm: Natur & kultur.

Alternativ betygsättning

I James Nottinghams bok(Nottingham, 2013) står det att läsa om hur han anser att det är viktigt med återkoppling till eleverna, han skriver om hur han anser att lärare borde kombinera det traditionella betygsättningssystemet med att ge kommentarer på de arbeten eleverna gör. Nottingham påstår att det absolut bästa sättet att ge återkoppling är att rätta arbeten tillsammans med eleverna. Detta ville jag illustrera genom min seriestripp.

Nottingham, J. (2013). Utmanande undervisning i klassrummet: återkoppling,

ansträngning, utmaning, reflektion, självkänsla (1. utg). Stockholm: Natur & kultur.

     

Bli inte lärare!

Åh nej, bli inte lärare. Ska du verkligen förstöra så för dig själv? Tänk på hur många lärare som är utbrända och som dessutom är unga, i din ålder. Detta var vad en av oss i vår tvärgrupp fick höra av en lärare när hon gick ut på sin observation. Jag reagerade direkt på detta och tyckte att det var en ganska olämplig sak att påpeka för någon som läser till just lärare. Hur kunde läraren med att säga så?

Jag insåg dock efter att ha läst inledningen i Brynolf m.fl. bok (Brynolf, Svensson, Wersäll, & Carlström, 2007) att detta med bristande tid och utbrändhet hos pedagoger är allt vanligare i dagens samhälle. Författarna har intervjuat flera lärare om synen på sitt yrke och det som sticker ut är hur alla beskriver sina jobb med ord som påpassad, krävande, hinner inte och dokumentation. En av lärarna påpekar att all dokumentation tar upp så mycket tid och undrar en stilla fråga om när vi ska ha tid för att undervisa? Min fråga blir genast: hur mår lärarna i allt detta egentligen?

Med detta i ryggen inser jag att den lärare som uppmanade min gruppkamrat att inte bli lärare faktiskt försökte vara snäll och på sitt eget sätt bara tala om att det är ett tufft yrke och att hon kanske borde fundera en extra gång på huruvida hon verkligen vill ha det tunga ansvaret. Mina tankar går igång på det här ämnet och jag undrar: Hur kommer vi att klara oss därute, utan att bli utbrända eller känna oss påpassade?

Brynolf, M., Svensson, K.-E., Wersäll, B.-L., & Carlström, I. (Red.). (2007). Läraryrkets många ansikten (1. uppl). Stockholm: Runa.

Vadå, kan Pythagoras sats användas i verkligheten?

Dewey menar att eleverna behöver känna en djupare förståelse till varför de ska lära sig något för att skolan ska ha betydelse för dem.

En i min familj beskrev det här så bra. Han skulle bygga en brygga till sin sjötomt, och fick efter funderingar använda sig av Pythagoras sats för att få ihop bryggan som han ville. Bryggan blev perfekt och han var nöjd över att äntligen fått användning för det där jobbiga kapitlet i matteboken från årskurs nio. Han hade aldrig tidigare reflekterat över att det faktiskt fanns en mening med Pythagoras sats, utan det var bara något han hade “genomlidit” i skolan. Jag förstår precis vad han menar och tror att många känner igen sig.

Ibland kan jag känna att skolan börjar i “fel ände”. Om en lärare ska lära eleverna Pythagoras sats så behöver läraren börja med att förklara varför eleverna ska kunna det, och hur Pythagoras sats kan användas i verkligheten för att överhuvudtaget skapa ett sammanhang för eleverna. För att sedan gå till den konkreta faktan. Det tror jag skapar en meningsfullhet, något som eleverna faktiskt kan relatera till. “Men min pappa är ju snickare, han använder säkert Pythagoras sats på jobbet!” kanske någon kommer på och inser att det vi lär oss i skolan har betydelse i ”verkligheten” också.

Dewey menar att det finns en klyfta mellan skolan och "verkligheten" idag, som behöver försvinna. Skulle elevernas syn, attityd och inställning till skolan förbättras av att skapa ett större samband mellan kunskap i skolan och vår verklighet/vardag? Jag tror att det åtminstone skapar en större förståelse till faktakunskaper som de måste lära sig i skolan, och det kanske i sin tur gör att eleverna lättare lär sig?

Hur ser ni på det här?

Referenser: Phillips, D. C., & Soltis, J. F. (2014). Perspektiv på lärande. Lund : Studentlitteratur, 2014.

Säljö, R. (2014). I U. P. Lundgren & C. Liberg (Red.), Den lärande människan -teoretiska traditioner (s. 251-309). Stockholm: Natur & kultur.

Har föräldrarna sista ordet?

I den första veckan uppe i Karlstad fick vi höra att läraryrket är ett av de viktigaste yrken som finns.

Att kunna vägleda barn och ge dem förutsättningar att växa ur i ansvarstagande,hjälpsamma och demokratiska människor. Speciellt här i Sverige kämpar man och pratar mycket om “en skola för alla” och om likvärdig utbildning. Även i Skollagen står det att alla barn, oavsett  geografiskt hemvist, social eller ekonomisk bakgrund ska ha tillgång till en likvärdig utbildning.

Imorse träffade jag en kvinna på Lidl, hon jobbar där och hon är andra generations invandrare. Jag är en invandrare. Jag hatar detta ord. Men, tillbaka till den kvinna. Hon har fyra barn, alltså fyra barn som är tredje generation invandrare. Barnen pratar bara svenska språket, de har ingen annan kultur,tradition eller något annat än svensk. Men ändå har dem inte ämnet svenska, utan svenska som andraspråk! Hon berättade att hon klagade till alla möjliga- men ändå fick de vara kvar på detta ämnet för att lärarna och rektorn tyckte att dem ska vara där, eftersom de är tvåspråkiga och de inte kunde till 100% svenska språket. Alla pratar hur vi ska uppmuntra våra barn och lära de från början detta språket vi har med oss, men ändå förhindrar skolan och rektorn att (i just denna situation dessa barn), som har en naturlig skäl att läsa svenska, som är deras modersmål, att de går på samma lektion som deras "svenska" kamrater. Nu undrar jag, hur får de fyra barn som är födda i Sverige, precis som deras mamma, hur har dem än likvärdig utbildning som alla andra? Varför pratar alla så mycket om detta, när det inte riktig är vad som händer i verkligheten? Är det så att de tycker att ju mera dem pratar om detta - då måste de bli sant?! Vi pratar mycket att lärarna och föräldrar ska gemensam diskutera och komma fram till allt som är i barnets bästa, men är det verkligen föräldrarna som har sista ordet? Lever vi i en fantasivärld här? Ger de lärarna, just i denna situation, ger de verkligen dem barnen bästa möjliga förutsättningar till deras framtid?

• Sverige (2013). Skollagen (2010:800): med Lagen om införande av skollagen (2010:801). (3., [rev.] uppl.) Stockholm: Norstedts juridik.