När den här kursen började skrev jag ett blogginlägg om Morgan
Alling och hans bok (Alling, 2010). Det var många som gjorde det och mitt inlägg
blev liggande. Jag vill nu i slutet av kursen ändå ta upp det han skriver om.
Jag tycker att det är otroligt viktigt för oss att få möjligheten att höra hur
det är för våra elever, med deras egna ord. Jag blev otroligt berörd av Morgans
historia och skrev ett mail till honom där jag tackade honom för att han är
stark nog att komma ut med sitt liv på det här sättet. Jag frågade honom vad
han hade velat att skolan skulle ha gjort annorlunda, vad han hade velat ha
från sina lärare. Eller vad han inte hade velat. Jag skrev till honom att jag
är rädd för att missa de elever som behöver mig allra mest, de som lider. Jag
frågade om han hade något tips för hur man kan göra som lärare för de elever
som har det svårt, hur kan man se dem? När jag skrev mailet visste jag om att
chansen för att få svar var ytterst liten men jag kände ändå att jag var tvungen
att ställa dessa frågor, för min skull och för mina framtida elevers. Mailet skrev jag nog mest för min egen skull. Jag ville berätta att det finns
blivande lärare som verkligen vill se och inte vända bort blicken när det blir
för jobbigt. Jag vill bli en sån lärare. Den här kursen har verkligen fått mig
att tänka och reflektera över hur det kommer att bli när vi kommer ut i arbetslivet.
Hur ska man kunna se alla i klassrummet för dem de är? Vad
ska vi göra när vi ser det där som man kanske egentligen inte vill se? Vad för
lärare hoppas ni att ni kommer att bli?
Alling, M. (2010). Kriget är slut. Stockholm: Forum.
Spännande frågeställning. De frågorna behöver vi alla ställa oss...inte bara nu utan flera gånger under vår yrkesverksamma tid.
SvaraRaderaHur ska vi kunna se alla i klassrummet...jag hoppas att jag ser alla genom att vara närvarande och engagerad. Man lär känna sina elever, förhoppningsvis inte bara på ytan utan hela eleven. Se sånt man inte vill se...anmäl! Glöm inte bort eleven som säkert inte mår så bra, men lämna över sånt som inte berör undervisningen och skoldagen. Det finns proffs som jobbar med att ta hand om själen. Jag vill vara en närvarande och engagerad lärare som eleverna känner förtroende för, de ska kunna prata med mig om det mesta...
Vad roligt att du mailat honom! Hoppas att du får ett svar tillbaka!
SvaraRaderaJag har alltid känt att det är denna uppgift som är svårast i skolan. MEN även den som gör att jag brinner med att arbeta med barn. De är formbara och vi kan hjälpa dem som inte kan få rätt värderingar och uppfostran från början. Det är så många barn som hamnar snett, utan att få någon hjälp.
Vet inte om jag kommer på en konkret svar på din frågeställning. Men tror och hoppas att man får tillsammans med sina kollegor bland annat rastvakter, kurator, skolsköterska och övrig personal försöka att hjälpas åt. Eleven kanske inte alltid visar sina känslor i klassrummet.
Tror även att det Agneta skriver ovan är en viktig faktor. Att eleverna ska känna sig trygga hos läraren. Känna trygghet och att man har någon att vända sig till.
otroligt bra att det du gjorde. Efter att ha läst boken ställde jag mig själv exakt samma frågor som du nu ställer. Morgans historia rörde mig otroligt mycket,inte för att jag inte visste att det finns barn som går igenom det Morgan gick igenom för att det finns och jag själv har sett liknande situation. Boken fick mig att verkligen reflektera djupt vilken sort lärare jag vill bli för mina framtida elever. och det jag kom att tänka på är att som lärare vi borde verkligen försöka så gott vi kan att vara närvarande,uppmärksamma och sträva efter att skapa en bra relation till våra elever. Jag tror att när man har en bra relation med sina elever lägger man lätt märke till vissa förändringar hos barn. Jag kan tänka mig att det är en utmaning för lärare att ge full uppmärksamhet till alla barn och försöka lista ut om de går igenom svårigheter samtidigt som man vill hålla en levande och lärorik undervisning för barnen men vi kan göra våra bästa. Annat jag tänkte på är att som lärare ska man sträva efter att vara en bra förebild för sina elever och uppmuntra dem när de gör bra ifrån sig eftersom detta får barn att känna sig älskat , uppskattat och förstod vilken skapar en sort trygghet hos barn och ger dem hop.
SvaraRaderaÅh vilket bra och gripande blogginlägg, vad fint av dig att du mailade honom.
SvaraRaderaDet är tröstrikt att veta att man idag jobbar i arbetslag och i samarbete med skolkuratorer, skolsköterskor, fritidshem och elevhälsoteam. Även fast man så gärna vill att alla elever ska känna förtroende till en som lärare så är ju inte det viktigaste att alla vänder sig till just mig utan att de vänder sig till någon vuxen på skolan de hittar förtroende för.
Otroligt spännande frågeställning, och mycket bra initiativ av dig att maila honom.
SvaraRaderaJag skulle personligen försökt sätta mig med varje elev en gång i veckan och ha fem minuters samtal med vardera. Detta kommer att ge dem möjlighet att känna sig trygga med att veta att det finns ett speciellt tillfälle för varje elev att kunna prata om i princip allt mellan himmel och jord. Genom att själv vara personlig och berätta om personliga erfarenheter och livshistorier, dock till en gräns, kommer relationen mellan mig och mina elever att vara mer personlig och de kommer på så sätt att öka sin empati för mig, så som jag kommer att ha för dem. Genom att dela med mig av egna erfarenheter/händelser kommer mina elever förmodligen också att vara bekväma med att berätta om sådant som händer i deras liv. För mig är det viktigt att få barnen att känna förtroende för mig som framtida lärare. Det finns självfallet fler tankar och idéér på hur man kan få var och en av eleverna att känna sig sedda och hur man som lärare ska göra det verkligt och inte bara säga det. Denna kommentar var en tanke som slog mig spontant just nu, men jag tror att under de 3,5 åren vi har kvar på denna utbildning så kommer vi att växa både som människor och framtida lärare samt skapa oss mer erfarenheter kring just det här, men även allt annat.